PFAS har varit en del av vår vardag sedan 1950-talet. Tack vare sina vatten-, fett- och smutsavvisande egenskaper har de använts i allt från brandskum och stekpannor till regnkläder, elektronik och matförpackningar. Men just det som gjort dem så användbara – deras extrema motståndskraft – har också gjort dem till ett av vår tids mest svårhanterliga miljögifter.
I dag finns de så kallade “evighetskemikalierna” i mark, vatten och i våra kroppar. Och på få platser i Europa är problemet så tydligt som i Flandern i Belgien.
En region präglad av PFAS
I Flandern, där industristäder som Gent och Antwerpen länge varit motorer i Europas kemi- och hamnekonomi, har PFAS spridits via utsläpp från fabriker och brandsläckningsövningar. Föroreningarna har nått jordbruksmark, grundvatten och närliggande samhällen.
Problemet är inte unikt – men koncentrationen kring tung industri gör regionen särskilt utsatt. Samtidigt är det här som mycket av Europas livsmedelsproduktion sker, vilket gör frågan större än en lokal miljöskandal.
Traditionella metoder för att hantera förorenad mark – att gräva bort jorden eller kapsla in den – är både dyra och resurskrävande. Ofta innebär de dessutom att problemet flyttas snarare än löses.
Ett växthus där jorden får en andra chans
I hamnområdet i Gent testas nu ett annat angreppssätt. I ett 100 kvadratmeter stort växthus har forskare byggt upp ett kontrollerat system där förorenad jord behandlas med hjälp av växter.
Här används industrihampa som ett biologiskt verktyg. Den PFAS-förorenade jorden grävs upp och placeras i växthuset, där hampan planteras tillsammans med särskilda tillsatser som hjälper till att frigöra och mobilisera kemikalierna i jorden.
När plantorna växer fungerar de som ett levande filtersystem. Rötterna tar upp PFAS, som sedan transporteras upp i växtens blad och stjälkar. När hampan skördas följer föroreningarna med – och kan tas om hand på ett kontrollerat sätt.
Allt sker i ett slutet system där temperatur, ljus och bevattning styrs noggrant, och där vatten återanvänds för att undvika spridning. Växthuset är dessutom uppdelat i två sektioner där olika metoder testas parallellt, för att hitta den mest effektiva saneringsstrategin.
Från enskilda tester till växande strategi
Projektet i Gent är inte ensamt. Runt om i Belgien testas nu hampa i flera miljöer – från hamnområden till brandövningsplatser.
I Antwerpenregionen samarbetar forskare, myndigheter och företag för att utveckla metoden i praktiken, medan regionala initiativ som HEMP4PFAS undersöker hur tekniken kan användas i större skala.
Fokus ligger särskilt på lätt till måttligt förorenad mark – områden som annars riskerar att bli ekonomiskt obrukbara eftersom traditionell sanering är för dyr eller komplicerad.
Resultat hittills – lovande men inte entydiga
De belgiska pilotprojekten har redan börjat ge konkreta resultat. Vid en testanläggning i Antwerpenregionen har PFAS-halterna i jorden minskat med upp till två tredjedelar efter en enda odlingscykel på några månader, när industrihampa kombinerats med särskilda jordtillsatser.
Samtidigt visar analyser att hampan fungerar som en aktiv uppsamlare av föroreningar. Halterna av PFAS i växtens biomassa har i vissa fall uppmätts till 20 gånger högre än i den omgivande jorden eller i grundvattnet.
Men resultaten varierar. I annan kontrollerad studie har effekten varit betydligt lägre – ibland bara några procent per odlingscykel – och långt ifrån alla PFAS-ämnen tas upp lika effektivt.
Det innebär att tekniken fungerar i princip, men fortfarande befinner sig i ett utvecklingsskede.
PFAS och maten vi äter
PFAS-problemet stannar inte i marken. På samma sätt som industrihampan kan rena jorden tas kemikalierna upp av de grödor vi äter via rötterna och därmed följer de med in i livsmedelskedjan.
Hur PFAS hamnar i maten beror på vilken växt det handlar om. Bladgrönsaker som sallad suger lätt upp kemikalierna från jorden, medan frukter som äpplen och bär oftast innehåller mycket mindre. Rotfrukter, som morötter och potatis, kan däremot samla på sig mer PFAS – de växer ju direkt i den förorenade marken. På så sätt visar växterna på ett konkret sätt hur kemikalierna rör sig från jord till tallrik.
Även om livsmedel som säljs inom EU kontrolleras och måste uppfylla gränsvärden (Gränsen ligger på 4,4 nanogram per kilo kroppsvikt och vecka, visar forskning att delar av Europas befolkning redan överskrider det tolerabla veckointaget för PFAS. Eftersom ämnena ackumuleras i kroppen över tid blir exponeringen ett långsiktigt folkhälsoproblem.
EU på väg mot ett förbud
Samtidigt som forskningen kring PFAS växer pågår ett omfattande lagstiftningsarbete inom EU. Fem länder – Sverige, Danmark, Tyskland, Norge och Nederländerna – har föreslagit ett universellt förbud mot PFAS, vilket skulle omfatta över 10 000 olika ämnen. Förslaget utvärderas just nu av European Chemicals Agency, och ett slutgiltigt beslut väntas under 2026–2027.
Parallellt införs redan konkreta begränsningar: från 2026 gäller skärpta regler för PFAS i dricksvatten, brandsläckningsskum och vissa förpackningar. Även flera enskilda ämnen inom gruppen är redan förbjudna sedan tidigare.
Utvecklingen visar tydligt att EU rör sig mot att fasa ut PFAS från samhälle och industri. Samtidigt påminner den långsamma processen om att de ämnen som redan spridits i miljön kommer att finnas kvar under lång tid – vilket gör sanering, till exempel med hjälp av hampa, allt mer relevant.
Ett frö till förändring
Projektet i Gent visar hur synen på miljösanering håller på att förändras. I stället för att enbart förlita sig på tunga, tekniska ingrepp testas nu lösningar som samarbetar med naturens egna processer. Hampan kräver ingen omfattande grävning, kan odlas över stora ytor och bidrar samtidigt till ekologisk återhämtning genom att förbättra jordstruktur och främja mikrobiellt liv. Dessutom har växten en cirkulär potential – delar av biomassan kan återanvändas – och saneringen kan ske utan att störa pågående verksamheter i samma utsträckning som mer konventionella metoder.
I en tid där “evighetskemikalier” definieras av sin motståndskraft mot nedbrytning, kan det vara just långsamma, biologiska metoder som visar sig mest uthålliga.
Och kanske börjar vägen tillbaka för Europas mest förorenade marker – med något så enkelt som en planta.
















