Prenumerera
Instagram Twitter Linkedin Youtube Pinterest

Vad är hampa?

En gång gårdens vardagsväxt, nu industrihampa

På den svenska landsbygden reser sig fält av växter som vid första anblick ser ut som höga nässlor. Deras flikiga blad rör sig lätt i vinden, som ett slags grönt eko från en annan tid. Det som växer är hampa – en växt som en gång var självklar på svenska gårdar, men som nästan glömdes bort i det moderna jordbrukets framfart. En växt vars historia sträcker sig över tusen år och vars framtid just nu skrivs om, blad för blad.

Hampa - Innehållsförteckning

Förr – från 1600-talet och fram till början av 1900-talet– odlades hampa på små åkrar i stora delar av södra och mellersta Sverige – från Gotlands kalkrika jordar och Mälardalens bördiga slätter till Dalarnas dalgångar. Det var en nyttoväxt, lika självklar som ärtor eller lin, odlad för gårdens eget behov: till rep, säckar, segel, grova tyger och djurfoder. I en tid när hushållen var självförsörjande och varje del av växten togs tillvara, var hampan oumbärlig. Men med industrialiseringen och jordbrukets förskjutning mot storskalig monokultur försvann de småskaliga grödorna från landskapet.

Trots det levde hampan kvar i vissa delar av landet, där den odlades på mer moderna sätt för särskilda ändamål – främst som råvara till rep och tekniska fibrer. Men detta tog abrupt slut under 1900-talets andra hälft, då Sverige, i linje med FN:s skärpta narkotikapolitik, tolkade konventionerna så strikt att all odling av Cannabis sativa förbjöds. En växt med tusenårig tradition försvann därmed från svenska åkrar, inte av brist på användning, utan på grund av politik.

Hampa - botaniskt förklarat

Hampa (Cannabis sativa L.) är en av människans äldsta kulturväxter – en mångsidig gröda med breda användningsområden som sträcker sig från textil och byggmaterial till livsmedel, hälsoprodukter och medicin. Det är en snabbväxande, ettårig ört med lång, rak stam och karaktäristiska fingrade blad. Under gynnsamma förhållanden kan plantan bli upp till fyra meter hög och är redo för skörd redan efter 90 till 120 dagar, beroende på sort och odlingsändamål.

Det vetenskapliga namnet Cannabis sativa L. berättar en hel del om växtens bakgrund. ”Cannabis” är släktnamnet och visar att den tillhör ett växtsläkte som rymmer flera cannabisvarianter. ”Sativa” betyder ”odlad” på latin – ett ord som ofta återfinns hos nyttoväxter som Oryza sativa (ris). Den avslutande förkortningen ”L.” syftar på Carl von Linné, den svenska botaniker som först beskrev växten vetenskapligt på 1700-talet.

Hampa är en del av Cannabaceae, en växtfamilj som bland annat även omfattar humle (Humulus lupulus), som används vid ölbryggning. Båda växterna delar vissa aromatiska ämnen, så kallade terpener, vilket också gör dem kemiskt intressanta ur ett biokemiskt perspektiv.

Inom Cannabis-släktet brukar man tala om tre huvudtyper: Cannabis sativa, Cannabis indica och Cannabis ruderalis. Den variant som odlas som industrihampa är en särskilt förädlad form av Cannabis sativa – högväxande, smal i formen, och noggrant framtagen för att innehålla mycket låga nivåer av det rusgivande ämnet THC (under 0,3 %). Dessa sativa-sorter är tåliga, trivs i öppna fält och ger hög avkastning på både fiber och frö, vilket gör dem särskilt lämpliga för storskaliga jordbruk.

Cannabis indica skiljer sig från sativa genom att vara kortare, buskigare och ha bredare blad. Denna variant odlas huvudsakligen för medicinska och rekreativa ändamål, eftersom den ofta har högre THC-halter och därmed inte uppfyller kraven för industrihampa.

Cannabis ruderalis, däremot, är en liten och robust växt som växer vilt i kallare klimat. Även om den sällan odlas i sin rena form har den blivit viktig i modern växtförädling tack vare sin unika egenskap att blomma automatiskt oberoende av dagslängd. Genom att korsa ruderalis med andra cannabisvarianter har man skapat så kallade autoblommande sorter – men i lagliga odlingssammanhang är det fortfarande särskilda sativa-sorter som dominerar.

Genetik och förädling – därför finns det inte bara en sorts hampa

Hampa är ingen enhetlig växttyp, utan en genetiskt mångformig art med en imponerande förmåga att anpassa sig. Genom århundraden – och särskilt under de senaste decennierna – har växten förädlats och korsats på olika sätt för att utveckla sorter med särskilda egenskaper. Idag finns det hampasorter som är optimerade för allt från långa, starka fibrer till näringsrika frön, oljerika frökärnor eller höga halter av cannabinoider som CBD. Denna genetiska variation gör det möjligt att välja sorter utifrån klimat, jordtyp, odlingssystem och det specifika användningsområde man inriktat sig på.

Bakom dessa specialiserade sorter står fröinstitut, växtförädlare och lantbruksorganisationer som med precision utvecklar hampa med önskade egenskaper. Inom EU får dock bara vissa, noggrant utvalda sorter odlas lagligt som industrihampa. Dessa måste finnas med på EU:s officiella sortlista där ett av grundkraven är att de inte får innehålla mer än 0,3 % THC – vilket gör att de saknar rusgivande effekt men fortfarande kan vara rika på andra ämnen som CBD.

Han och hon i hampafältet – och varför monoika sorter dominerar

En annan aspekt av hampans biologi som påverkar odlingen är växtens kön. Hampa är en tvåkönad art, vilket innebär att det finns separata han- och honplantor – med olika egenskaper. Hanplantorna producerar inget CBD eller andra cannabinoider, men växer ofta snabbare, är mindre förgrenade och utvecklar längre, finare fibrer. Därför föredras de ofta vid odling för textiländamål.

Honplantorna, däremot, producerar de blomklasar som innehåller cannabinoider och är därför önskvärda vid odling för extraktion av CBD eller andra växtämnen. Blommorna utvecklar trikomer – små hartsrika körtlar – som är rika på cannabinoider (som CBD, CBG och THC) och aromatiska terpener.

Om honplantorna pollineras – av närliggande hanplantor – börjar de sätta frö, vilket minskar produktionen av harts och därmed innehållet av cannabinoider och terpener. Därför odlas honplantor ibland separat, i så kallad sinsemilla-odling (spanska för ’utan frö’), där hanplantor aktivt hålls borta för att maximera blomkvaliteten.

För att förenkla hanteringen i större skala har växtförädlare tagit fram monoika sorter – alltså hampasorter där varje planta bär både han- och honblommor. Dessa växter ger ett mer enhetligt bestånd, jämnare mognad och kan skördas både för fiber och frö från samma odling. Därför är monoika sorter idag de vanligaste inom EU:s industrihampaodling, där fokus ligger på robusthet, effektivitet och stabila skördar i stora fält.

Hampa - En växt med många användningsområden

Hampa är en av få grödor där alla delar av växten kan tas till vara – en naturlig resurs som bokstavligen lämnar minimalt svinn. Genom historien har den främst odlats för sitt fiberinnehåll, men i dag är användningsområdena betydligt fler och mer specialiserade.

  • Stjälken är växtens ryggrad och innehåller två typer av fibrer. De långa bastfibrerna i ytterskiktet används till textilier, rep, dukar och kompositmaterial. De kortare träfibrerna inuti stammen används till papper, djurströ, biokompositer eller hampakalk (hempcrete), ett isolerande och fuktsäkrande byggmaterial.

  • Fröna, som botaniskt sett är torra frukter (achenier), är rika på protein, fiber, vitamin E och nyttiga fettsyror som omega-3 och omega-6. De kan ätas hela, skalas, malas till hampamjöl, eller kallpressas till en mild hampafröolja. I livsmedelsindustrin används fröna till allt från bröd till proteinpulver och drycker.

  • Blommorna är växtens mest biokemiskt aktiva del. De innehåller cannabinoider som CBD (cannabidiol) – ett ämne som inte ger rus men som används i exempelvis kosttillskott, hudvård och medicinska produkter. Blommorna innehåller också terpener, aromatiska ämnen som bidrar till doft, smak och möjliga terapeutiska effekter.

  • Bladen, innehåller mindre mängder cannabinoider men kan torkas och användas till gödsel, djurfoder (än inte lagligt i EU), kosmetika och växtbaserade extrakt. Näringsmässigt är de fiberrika och i storskaliga odlingar ses de ofta som en värdefull biprodukt.

  • Rötterna har traditionellt använts i folkmedicin, bland annat i form av omslag, dekokter och tinkturer. Även om vetenskaplig forskning är begränsad, visar historiska källor att hampans rötter har använts för att lindra inflammation och smärta.



Till och med det som blir över – som bladspill, stjälkavskär och annat restmaterial – kan torkas och användas som biobränsle i värmeverk. Det gör hampa till ett skolexempel på hur en växt kan bidra till både resurseffektivitet och cirkulär ekonomi.

När Sverige förbjöd hampa

Det fanns en tid då hampa var självklar på svenska gårdar – en slitstark gröda som förvandlades till rep, säckar och segelduk. Men under 1900-talets mitt förändrades något i synen på växten. Vad som tidigare setts som nyttoväxt kom nu att stämplas som ett hot. Och det som en gång odlats i syfte att hålla ihop redskap och båtar blev – i lagens ögon – en del av ett globalt narkotikaproblem.

Allt började med en serie internationella överenskommelser. År 1961 antog Förenta nationerna den så kallade narkotikakonventionen, ett ramverk för att begränsa tillgången till rusgivande ämnen i hela världen. I denna text listades cannabis som en substans som skulle kontrolleras. Det var inte bara hasch och marijuana som omfattades – utan hela cannabisväxten, inklusive Cannabis sativa L. Bara frön och blad undantogs, och då endast om de inte åtföljdes av andra växtdelar. Undantag kunde göras för odling i industriellt syfte – men dessa krävde tydlig reglering på nationell nivå.

Tio år senare, 1971, kom nästa steg: psykotropkonventionen. Denna gång fokuserade FN på ämnen med psykoaktiv effekt – som inte tidigare klassats som narkotika. Där förtecknades alla isomerer av det rusgivande ämnet THC (tetrahydrocannabinol). Det räckte alltså att en växt kunde innehålla THC – oavsett mängd – för att den skulle omfattas av kontroll.

I Sverige svarade lagstiftarna med att ta ett brett grepp. I samband med att narkotikastrafflagen (1968:64) trädde i kraft, tolkades konventionerna så att hela cannabisplantan – även industrihampa med mycket lågt THC-innehåll – föll under förbudet. Någon juridisk skillnad mellan rusväxter och nyttoväxter gjordes inte. Resultatet blev att odling av all cannabis, inklusive hampa, förbjöds omkring 1970.

Förbudet slog hårt mot de sista spåren av svensk hampatradition. Utan möjlighet att odla råvaran lagligt vissnade näringen. Hampa – en växt med djupt rotad plats i svensk jordbrukshistoria – försvann nästan helt under tre decennier.

Ulf Hammarsten – bonden som tog strid för hampan

I början av 2000-talet, när industrihampa var förbjuden att odla i Sverige trots att det var tillåtet inom EU, bestämde sig lantbrukaren Ulf Hammarsten från Skottorp i Laholm för att utmana lagen. Han sådde industrihampa på sina marker, trots att han visste att det kunde leda till rättsliga konsekvenser. Hans syfte var att belysa det orimliga i att Sverige förbjöd en gröda som var tillåten och subventionerad inom EU.

När polisen beslagtog hans skörd och han åtalades för narkotikabrott, valde Hammarsten att ta striden vidare. Fallet nådde EU-domstolen, som den 16 januari 2003 slog fast att Sveriges förbud mot odling av industrihampa stred mot EU:s regler om fri rörlighet för varor och gemensam jordbrukspolitik. Domen innebar att Sverige inte längre kunde förbjuda odling av industrihampa som uppfyllde EU:s krav på låg THC-halt.

Hammarstens mod och envishet ledde till att svenska bönder återigen kunde odla industrihampa. Han blev en symbol för kampen mot byråkratiska hinder och för rätten att bruka jorden på ett hållbart sätt.

Ett framtidsfrö i ny jord

Under de drygt tjugo år som hampa åter varit tillåten att odla i Sverige har utvecklingen tagit fart – både i fält och i förståelsen för växtens möjligheter. Det som en gång var gårdens allroundgröda har nu återvänt i en ny skepnad. I takt med att forskningen gått framåt, klimatutmaningarna blivit mer akuta och intresset för cirkulära odlingssystem har vuxit, har också hampans roll förändrats.

Men det är inte samma växt som förr. De gamla lantsorterna – lokalt anpassade och oförädlade – har i stor utsträckning ersatts av industrihampa: en modern, certifierad form av Cannabis sativa, särskilt framtagen för att ge hög avkastning av fiber, frö och blomma – utan rusgivande effekt. Dessa sorter är noggrant utvalda enligt EU:s regelverk och anpassade för dagens jordbruk.

Fler svenska lantbrukare ser idag potentialen i grödan – inte bara för dess låga klimatavtryck och breda användningsområden, utan också för att den kan bidra till att diversifiera produktionen, minska beroendet av bekämpningsmedel och skapa nya intäktsvägar.

Hampa växer snabbt, kräver lite gödsel och nästan inga bekämpningsmedel – vilket gör den till en naturligt resurseffektiv gröda. Och tack vare modern forskning vet vi idag att den inte bara ger hållbara råvaror, utan också binder betydande mängder koldioxid under sin tillväxt – mer än många andra jordbruksgrödor per hektar.

De svenska hampafälten blir fler. Odlingen sker med nya syften, i ny skala och med ny teknik – men med samma grundprincip som förr: att ta tillvara på allt växten ger. Fiber, frö, blomma, biomassa – allt kan användas i ett cirkulärt kretslopp där inget går till spillo. Där gårdens vardagsväxt en gång band samman segel, säckar och rep, kan den nu bidra till klimatsmarta byggmaterial, näringsrika livsmedel och biologisk mångfald. En gammal gröda har fått nya rötter – och de växer i takt med framtidens behov.